Fabian Persson, Survival and Revival in Sweden’s Court and Monarchy, 1718‒1930 (London: Palgrave Macmillan, 2020). 349 pp.

För var och en som i sin forskning har kommit in på det svenska hovet är Fabian Persson inte bara bekant, utan djupt avhållen. Med sin avhandling Servants of Fortune: The Swedish Court between 1598 and 1721 (1999) var han länge en tämligen ensam representant för en modernare svensk hovforskning, och en lika oundgänglig som tacksam referens för ett brett spektrum av humanistiska forskare ifråga om hovet i det tidigmoderna Sverige. Lika frustrerande har det för mången 1700-talsforskare varit att Persson gjorde halt vid den karolinska tidens slut. Jag hör till dem som ivrigt har väntat på fortsättningen – på att Persson skulle ta steget in i det fortsatta 1700-talet, med frihetstidens och den gustavianska periodens hov. Nu har han gjort det. Och mer därtill. Persson är tillbaka med besked, och utsträcker sin analys från den frihetstid där han först gjorde halt, hela vägen fram till 1930-talet. Framställningen drivs av en förståelse av det svenska hovet som ryms i titeln: «survival» och «revival» avser monarkin, och hovet blir den arena där denna överlevnad och denna förnyelse utspelas. För Persson blir hovet skärningspunkten i en svensk modell där kungamakt och en adlig maktelit ingick i en symbios. Denna symbios upprätthöll i förlängningen monarkin i ett Europa av politiska stormar och monarkiers hårda fall. Detta är en lika stor som tankeväckande historia, som jag finner inspirerande då den – i Perssons framställning, men också i en förlängd analys i läsarens, alltså mina, egna reflektioner – förmår ge en förklarande kontext till enskilda händelser och större förlopp.