”Sjömansprästen var den ende närvarande svensken.”

Under andra världskriget omkom tusentals svenska sjöman vid handelsflottan som en följd av torpederingar och mineringar till havs, eller gick bort utomlands och vars kvarlevor inte kunde sändas tillbaka till Sverige. I dessa fall fick sjömannen jordfästas bortom svensk jord, och de hemmavarande anhöriga kunde inte resa till begravningsceremonin för att deltaga i riten. Med utgångspunkt i narrativ analys diskuteras i denna artikel de beskrivningar av svenskars sjömansbegravningar som publicerades i tidskriften Ute och Hemmas dödsnotiser under perioden 1940-45. I notiserna framgår att kransar, språk, och den svenska jorden tillskrevs mening, och därutöver spelade närvaron en särskild roll i begravningsriten. Besättningar från andra båtar deltog i sjömanskollegors begravningar och utgjorde dels ett substitut för den avlidne sjömannens familj i Sverige, dels en representant för sjömansgemenskapen. I artikeln argumenteras att dödsnotisens text möjliggjorde ett upplevande av ceremonin för den hemmavarande familjen under krigsårens oberäknelighet.