Mellan mål och mening

Tidigare studier av bedömning i historia och samhällskunskap i den svenska skolan har företrädelsevis handlat om vad lärare bedömer, eller vad elever presterar (Berg & Persson, 2020). I den här artikeln är syftet istället att undersöka hur olika förståelser av dessa båda skolämnens elev-emancipatoriska potential aktualiserar olika typer av ut­maningar och möjligheter i lärares bedömningsuppdrag. Datainsamlingen bygger på åtta timmeslånga intervjuer med lärare som undervisar på gymnasiet i ett mellansvenskt län. Diskussionen om vad som skapar förutsättningar för en ny generation att förstå och kanske förändra sin egen och andras situation framstår ofta som polemisk. Medan vissa betonat betydelsen av vilken (redan etablerad) kunskap som förmedlas (jfr Young, 2013), har andra framhållit värdet av att låta undervisningen utgå från den enskilde elevens eller samhällsgruppens unikt situerade intressen, frågor och behov (jfr t.ex. De Lissovoy, 2010; Tur Porres et al., 2014). I de åtta lärarsamtalen framträder denna avvägning mellan det på förhand givna och det situerade, emellertid i mindre grad som ett antingen/eller. I den lärarprofessionella bedömningspraktiken tycks avpassningen snarare ta dialektisk form i mötet mellan ämnesinnehåll och elev. Samme lärare kan både ge uttryck för anspråk som aktiverar utmaningar förknippade med förutsägbarhet, och rymma skildringar av en strävan att låta bedömningsprocessen bli så öppen som möjlig (jfr Biesta, 2009). Det sätt som eleven visar sig och träder fram i ämnet tycks sätta avtryck i, men är inte ensamt av­görande för, frågan om vad undervisningen ges för innehåll.