Vem är du, vem är jag och hur kan jag värdera när våra världar möts?

Artikeln behandlar religionskunskapsämnets potential att kunna bidra till utvecklingen av elevens kritiska omdömesförmåga. Syftet är tvåfaldigt: 1) att diskutera omdömes­förmågans roll i relation till religionskunskapsundervisning (RE) utifrån två domin­erande trender i religionsdidaktisk forskning och teori, samt utifrån tidigare forskning om etikundervisning, samt 2) att med utgångspunkt i den ovanstående diskussionen skissera en narrativ ansats till RE, där tankefigurer och analysredskap hämtade från narrativ teori och analys föreslås kunna främja utvecklingen av elevers kritiska om­dömesförmåga. Artikeln är av teoretiskt utredande karaktär. Den inleds med en diskussion om religionsämnets karaktär i den svenska skolkontexten, för att därefter övergå till en granskning av tidigare forskning om etikundervisning, Jacksons tolkande ansats till RE samt ansatsen om undervisning för religiös litteracitet. För utvecklingen av den narrativa ansatsen hämtas teoretisk inspiration främst från Benhabibs narrativa modell för förståelsen av kulturer, handlingar och identitet, Arendts förståelse av politiska fenomen som konstituerade genom en pluralitet av perspektiv, samt från Arendts modell av omdömet som ett ”utvidgat tänkande”. Resonemangen om det utvidgade tänkandet fördjupas med hjälp av de politiska filosoferna Young och Stone-Mediatore. I artikelns avslutande resonemang introduceras analytiska begrepp från Stone-Mediatores narrativa teori, med vars hjälp personliga erfarenhetsbaserade berättelser kan relateras till religionernas ”stora berättelser”, samt redskap för att kunna identifiera sådana berättelser som i särskilt hög grad kan bidra till fortsatta diskussioner och ”utvidgat tänkande”. Slutsatsen är att en narrativ ansats förefaller ha potential att utveckla elevens omdömesbildning, men att detta behöver utforskas vidare inom ramen för praktiknära forskning.